Där stod vi, du & jag, i en folkmassa med så många människor att det skulle ta en hel evighet att räkna. Det här var dagen vi väntat på enda sedan det fortfarande låg snö kvar på maken. Som vi pratat om denna dag, planerat, men ingen av oss trodde att det skulle bli såhär stort, att det skulle bli så vackert.

 

Vi står där och med alla dessa människor och bara väntar, väntar på att Han med stort H ska komma ut. Ridån far iväg & där står han, alla skriker, vi skriker. Det pirrar sådär härligt i kroppen som det gör när man inser att dethär kommer att bli något magiskt.

 

Där står vi. du & jag. Skriksjunger med i alla låtar så högt vi bara kan och känner hur alla andra gör exakt samma sak. Vi står där, känner oss helt ensamma men även en del av något som inte går att förklaras med ord. Det är så många känslor som bara far genom kroppen, tankar som far genom huvudet som säger att det här, det är livsförändrande, ta vara på varje sekund, varje lukt, varje ljud, varje känsla.

 

Lukten, det luktar svett, alkohol & tobak. men jag gillar det. Solen sänder sina finaste och mjukaste strålar mot våra bara ben. Ljudet, höra honom i bakgrunden till alla människor liksom jag skriker med i låtarna som förändrat liv. Känslan av att dansa i en folkmassa som är så stor att man inte förstår hur man ens kan röra sig eller ens andas. Det rinner några tårar efter allt är klart & när adrenalenet pumpat ut det absolut sista. Sekunderna, där står vi, du & jag. du, min allra bästa vän. och jag kan inte låta bli att tänka; får livet verkligen vara såhär jävla fint?!